HBL 07.12.2004
Det har skrivits en hel del om EU:s nya insatsstyrkor. För att mana till eftertanke uppmanas vi att ”tänka på zinkkistorna”. Men vem är då vi är rädda att se i dessa kistor? Jag antar att vi förväntas tänka på stupade finska soldater. Själv är jag lika äcklad av tanken på utländska offer , fallna för finska soldaters kulor.
Man talar om ”mandat från EU” och förmågan att agera snabbt. Hur skiljer det här sig från ”mandat från USA”? Hur har vi i EU fått rätten och visdomen att se när vårt ingripande i en fjärran oroshärd är befogad? I vilken den universella moralens skola har vi lärt oss att skilja på rätt och orätt i fjärran länder där befolkningen lever i förhållanden som vi knappt kan föreställa oss?
I konfliktsituationer är läget sällan klart. Det finns inte enkelt urskiljbara ”goda” och ”onda”. Det är mänskor på bägge sidor – på gott och ont. Därför är det dumt att agera snabbt.
Väl på plats blir dessa insatstrupper någons fiender. För att kunna fungera måste trupperna se motståndarna som onda. Steget är inte långt till att värva Gud till vår sida och utropa motståndaren till djävulens inkarnation på jorden – som vi har sett amerikanska soldater göra på TV.
Detta blir fin grogrund för terrorism. Jag ser för mina ögon svarta rubriker om bombhot i metron. Då måste vi naturligtvis visa ännu mera handlingskraft!
Man talar om EU som en motvikt mot USA. Jag tycker att EU håller på att förvandlas till en spegelbild av USA, inte en motpol. Vi borde nöja oss med att försvara vårt eget område vid behov.
Lars Stormbom