HBL 28.04.2005
Under alla turerna kring skolsparprogrammet i Vanda har jag fått höra många olika teorier om vem det är som egentligen styr och ställer i den här frågan. Du, kära läsare, får själv bestämma vilken du tror på.
Vi börjar i den mera ortodoxa ändan. Låt oss kalla det teori P som princip. I princip är det alltså de demokratiskt valda fullmäktige och av dem utsedda förtroendevalda i stadsstyrelsen och undervisningsnämnden som bestämmer om allting. För teori P talar naturligtvis lag och förordning. Mot teori P talar den känsla av maktlöshet som kan höras bakom många uttalanden av gemene förtroendevald i tidningspressen och andra media: ”Det är nog omöjligt att göra något åt det här nu.”
Sen har vi en variant av den förra, låt oss kalla den teori K som i Kardinal. Enligt den teorin är det vissa högt uppsatta politiker i kommunen, ”Kardinalerna”, som i praktiken kommer överens om alla viktiga beslut. Vanligt fotfolk får sen med hjälp av röksignaler från deras hemliga konklav veta hur de har att rätta och packa sig i olika frågor. För teori K talar att dessa politiker bevisligen existerar och knappast har mindre att säga till om än vanliga dödliga. Mot teori K talar att också ”vanliga” politiker är ganska påstridigt folk som knappast hukar sig i första taget.
Sen har vi teori S som i Staten. Enligt den teorin är kommunen bunden till händer och fötter av lagar, förordningar och statsandelssystemet som de ondskefulla och vardagsfrämmande mänskorna på arkadiebacken har kokat ihop. För teori S talar den stora mängd bestämmelser om finns – vem som helst kan verifiera det. Mot teori S talar att alla praktiska tillämpningar av dessa lagar faller på kommunens lott.
Teori T som i tjänsteman har också många förespråkare. Enligt den gör tjänstemännen i praktiken som de vill. Deras makt skulle ligga i att åstadkomma mångordig och svårförstådd beredning som hobbypolitikerna bara har några dagar på sig att bekanta sig med. Oftast finns där inga alternativ. Sen kan slutledningen vara det som tjänstemannen själv vill köra. Finns det något som man riktigt vill gömma kan man ju dessutom ta till det tunga artilleriet – tilläggsagendan med bilagor på ett hundratal sidor som ligger och väntar på mötesbordet. För teori T talar att beredningen verkligen är så obskyr som den är, rätsida på vad den egentligen innehåller blir det först när pressen kommer åt att grilla beredaren. Mot teori T talar att de förtroendevalda trots allt har möjlighet att begära mera/annorlunda/klarare beredning, och bevisligen ofta gör det.
Den mest fasaväckande är ändå teori D som drivved. Enligt den startar allt från dåligt övervägda tankar som hobbypolitikerna släpper ur sig. Tjänstemännen försöker sen förgäves förstå vad som egentligen förväntades av dem. Soppan är sedan färdig när politikerna klubbar igenom det hela utan att egentligen ha tid att sätta sig in i vad de håller på med. Speciellt trolig är teori D när man försöker göra stora förändringar i snabb takt – ”mopeden rymmer”. För teori D talar – ja se själv hur förnuftigt allt fungerar i stan. Mot teori D talar att det trots allt är mer eller mindre förnuftigt folk (för det mesta) som sköter om stans affärer.
Döm själv!
Lars Stormbom
Vanda