HBL juli-2005
Likt Titanic har skeppet Europa stött på ett isberg som inte finns. Också nu vägrar kaptenen inse vad som har hänt.
Efter grundstötningen i Frankrike har skeppet sprungit läck och tappat styrförmågan. Likväl insisterar eliten på att ta ombord nya passagerare som om ingenting hade hänt.
Man talar stort och idealistiskt om Europa som ett fredsbygge som alla ska få vara med om, till och med Turkiet som de flesta normalt funtade mänskor har svårt att få att rymmas på Europas karta. Vardagen visar en helt annan verklighet. Det samfund som saknar fungerande mekanismer att komma överens om tex. ekonomiska frågor – småsaker som jordbruksstöd och rabatter för vissa länder – ska inte ta flere medlemmar förrän problemen är lösta.
Grundproblemet är att Europa redan länge har varit ett bygge för eliten, inte för ”pöbeln”. Det har inte funnits tid för en gemensam europeisk identitet att växa fram. När turisten på solstranden tillfrågad om varifrån han kommer svarar ”Europa” – då är det dags att tänka på utvidgning.
Redan det att vissa individer på allvar föreslår att Italien borde återinföra liran istället för euron är ett symptom på att integrationen inte har sjunkit in ordentligt. Ingen i Finland har kommit på iden att tex. Norra karelen skulle införa en egen valuta – säg nävermark – för att bota regionens ekonomi- och arbetslöshetsproblem. Det beror på att den finska identiteten och samhörigheten är stark. Visst knotas det en del om statsandelssystem som flyttar pengar från storstäderna till glesbygden, men de godtas ändå för att man känner samhörighet men mänskorna som njuter av stödet. Men om våra pengar går till att stöda fattiga jordbrukare i Polen, då blir det genast tal om ”vi och de” och stora svarta rubriker i aftontidningarna.
Det har skrivits också i Hbl att det tog hundra år att bygga USA. Inte ens då gick det som känt utan konflikter. Projektet Europa är ett mycket bra projekt, men jag tror att det bästa sättet att förstöra det är att skynda på för snabbt. Det krävs generationer för att verkligen skapa en europeisk identitet. Vidare behöver vi ett genomskinligt politiskt system som de flesta medborgarna anser att är representativt och demokratiskt.
Ett system som kräver enhälliga beslut fungerar kanske med fem eller sex medlemmar. Vi har sett hur bra systemet fungerar med nuvarande medlemsantal när nationella fördelar står på spel. Fungerar det dåligt nu blir det nog inte bättre av att flera länder ansluter sig till unionen. Nej, fördjupa integrationen först, utvidga geografiskt sen. För att folken i de berörda länderna ska gå med på att en större del av också den ekonomiska makten flyttas utanför landets gränser krävs det förtroende – ett förtroende som saknas idag. Därför måste vi ha tålamod och vara beredda på att alla länder inte kommer att vara färdiga att ta steget ut samtidigt – det leder till en struktur med en eller flera kärnor.
För att återgå till Turkiets vara eller inte vara: Det har talats mycket om hur bra det skulle vara för Turkiet och de mänskliga rättigheterna där att ta med landet i integrationsprocessen. Hybris! Är inte det här precis det som vi så skarpt kritiserar amerikanerna för? Varför skulle det vara just vår modell som är den idealiska för Turkiet? Det är ju trots allt ett land som på många sätt är olikt att ”normalt” europeiskt land. Dessutom tycker jag att man ska fråga också vad som är bra för Europa. Så idealistisk behöver man inte vara att man helt frånser eget väl och ve. Det hindrar ju inte att frihandelsavtal eller någon annan form av ekonomisk integration skulle gagna båda parterna.
Lars Stormbom